Funderar på att ta mitt liv. IDAG! Då kommer dom komma ihåg mig som den där flickan som tog sitt liv 9/11. Då kanske dom inte glömmer. Då kanske dom kommer ihåg mig. Vill verkligen må bra igen men det går inte att fortsätta mer. Går bara inte att fortsätta längre. Orkar inte mer svek och lögner. Orkar inte ha tankarna om att ta livet av mig snurra runt i mitt huvud längre. Orkar helt enkelt inte mer!

Asså du var nog den enda riktiga vänn jag hade "A". Men nu har du ju typ lämnat mig. Du var den enda som brydde sig och på nåt sätt kunde få mig glad. Du ville att jag skulle äta, sluta skära mig och må bra men inte längre. Nu är jag nog inte något för dig längre. Allt kan ändras på en dag. Fick smset där det stod att du typ inte kunde va min vänn. Det gjorde ont i hela min kropp av det och kunde inte sluta skaka av panik. Du var verkligen den enda jag litade på. Visste att det skulle bli så gär i början. Visste att de var för bra för att vara sant

Varför vill ni att jag ska vara kvar om ni ändå inte bryr er. Varför säger ni "kämpa jag finns för dig" då ni inte ens finns där då jag nässtan ger upp. Allt är bara lögner. Ni kommer aldrig finnas för jag är jag och är inte värd att ödsla tid på. Jag är en flicka som ingen bryr sig om, jag föddes så. Jag föddes värdelös. 

Känner mig värdelös, ensam och oönskad. Varför skulle någon vela ha mig kvar om ingen bryr sig. Satt utanför skolan i fredagskväll och skar mig på handleden. Sen gick mina närmsta vänner förbi och såg mig. Dom såg armen täckt med blod och det bara rann. Och dom vände sig om och gick. Är det så vänner ska vara. Ingen bryr sig så varför säger dom att jag ska fortsätta kämpa. Alla dömmer mig, det enda dom ser är min utsida. Men dom vet inget om min insida. Varför ska dom dömma mig för det. Dom vet inget om mig jag vet ju knappt något om mig själv. Tappade bort mig för snart ett år sen. Vill hitta ut men det finns ingen utväg. Varför då kämpa om det är värdelöst? Vill inte ge upp men orkar inte kämpa. Tror jag kommer göra något dummt ikväll.

Jag ger upp!

Idag var det skolans första dag och den sög. Vi hade fått nya grupper och jag är med Vilma och Evelina. Och dom hatar mig så jag gillar inte dom. Och jag vill inte gå på skolan alls nu. Ehm min dag var as jobbig. Först pratade jag med min mentor i typ en timme sen fick jag fara till skolsköterskan för att hon skulle lägga om mitt sår får plostret hade låssnat. Sen efter det skulle jag till kuratorn och prata och jag var där i typ en timme. Jag skolkade den sista lektionen för jag orkade inte den. Men jag och mitt ex är vänner och han säger hej till mig. Det gör mig glad. Såg ljuset i livet då han såg på mig. Kännde att jag levde. Men direkt jag kom hem kom ångesten igen. Jag känner mig tom och vilsen. Känner mig värdelös och helt tom. Jag vill inte försöka men kan inte ge upp. Jag vill bara känna mig fri. Det är nog det enda jag vill. Och det enda sättet att känna mig fri igen är att somna in. Bara sova och sova och slippa vakna upp. Men är det värt?

Jag hade tidigare en blogg som jag ofta bloggade på men nu när min mamma märkte den har jag slutat.

Skrev om sånna saker jag kommer skriva om nu t.ex om min ångest och hur jag mår och har det. Alltså hur

det går i livet med dagliga självmordstankar, självskade beteende och ärstörning. Det är verkligen inte

lätt men man ska aldrig ge upp. Fast jag har redan slutat försöka för jag ser inget ljust i att fortsätta.

Ser inget ljust i något längre. Jag lever som i en värld fylld av mörker. Men jag har inte helt gett upp än jag

sitter ju och skriver nu. Men tror inte att jag kommer sitta här länge till. Men jag får väll ta reda på det. 

Men som jag tror nu kommer nog allt ta slut snart!